Jag såg mitt gamla favorit heroin förra veckan. Och nej jag menar inte bokstavligen heroin utan poetiskt, pucko. Mitt favorit missbruk i 5 år.. Efter ett sådant långt uppehåll att få se.. Med sina egna ögon. Det gjorde ont som fan. Aldrig riktigt kunnat hålla det för sig själv. Utan bara halvt som halvt, men aldrig äga det. Alla känslor och minnen. Allt bara kom tillbaka. Massa tankar kom tillbaka. 

Stuff I Like:

Nätter

Mitt pennskrin

Nudelpasta med ost

Sexiga leenden

Värmeljus

Ståupp komik

Mjuka kyssar

Ankare

Fjärilar

Mörkt nagellack

Råslitna converse

T-shirts med geekprints

Band merchandise

Me no likey:

Målade ögonbryn

Blonda killar

Skägg

Segt internet

Folk som fuckar ur in game

:P gubbar

Farmville förfrågningar

Nerhasade strumpor

Folk som underskattar

Panikattacker

Kollade igenom mina gamla dagböcker,och ja jag skrev dagböcker, nästan varje dag i högstadiet(Fattar inte hur jag kunde misslyckas med att skriva potatisgratäng i flera år, ska gratäng vara så jävla svårt att skriva?!). Men man var ju tvungen att skriva alla smaskiga detaljer. Mitt liv handlade(/handlar?) bara om killar nästan, iallafall så var det nästan bara det jag skrev om. Eller ja... Det handlade om en kille. Och sen massa mindre betydelsefulla killar men som ändå hade en roll i det hela. Nästan hela tiden hade jag skrivit "Åh han tittade på mig jätte mycket" osv bla bla. Jag ville nog i hemlighet att alla skulle vilja ha mig. HA, så patetiskt. Några ville det iallafall. Det är ju en liten tröst! Inte helt misslyckad.

       Nostalgi.