Smått depprimerande inlägg.

Det känns så värdelöst att skriva det här. Jag skriver ju faktiskt allt igentligen i min journal(låter så extremt fult med "dagbok"). Men på något sätt så ska ju detta vara min småanonyma sträckning till allmänheten eller något. 

....Det kommer tillfällen då det känns verkligen som omvärlden bara suddas ut till något overkligt och drömlikt. Det händer mig väldigt ofta. Det är en obehaglig känsla eftersom jag är en person som föredrar kontroll. Jag har ett starkt kontrollbehov och gillar inte motsatsen eftersom det gör mig orolig och obekväm. Anledningarna kan vara simpla så som osimpla. Något som inte kommer diskuteras. Jag önskar att jag skulle kunna stänga av livet och tankarna för ett tag. Det har ju funkat förut och har varit väldigt skönt. Men grejen är den, att om man stänger av sig själv ett tag så kommer de undanskyfflade känslorna att dyka upp sen när man väl blir tvungen att koppla på emonationalliteten igen. Jag har börjat nå den punkten då jag snart behöver ett utlopp eller omtanke. Jag skulle föredra omtanke faktiskt. Eftersom jag har svårt att be om saker så är det svårt att be om kärlek. Och kärlek kommer ofta i olika former och ibland kan det vara obefintligt även från de källor du mest skulle önska det ifrån. 

Shit, jag tror inte jag skrivit något sådant här djupt sedan början av gymnasietiden, vilket är en evighet sen. Dock så är det bekräftelse på att jag tänker mer, vilket inte är så himla bra egentligen. Det brukar ofta resultera i ostabilitet. 

Förresten så fick jag jobbet i Lofsdalen. Tjoho. Det händer faktiskt något i livet. Tårta och konfetti och massa andra extas-känslor.