Jag har tänkt skriva, men inget kom ut. Inget. Så mycket i huvudet men det rann inte ut i fingrarna. Känslan när allt faller samman och man känner hur allt kokar över inombords. Då inget har betydelse, inget kan lugna en. Allt bara sväller upp. Det är som frätande syra bubblar inom en och man blir galen. Jag har slutat att känna efter, visa för starka känslor... men det är inte bra. För jag kan knappt få utlopp för mina känslor eftersom jag stängde av allt. För att rädda mig själv från mig själv. 

En annan sak jag tänkt på är att huvudpersoner i böcker ibland glorifierar personer, som en bästa vän som är så fantastisk. Tanken på att någon skulle glorifiera mig skulle vara azum. Men det skulle inte hända. Men om vi lossades. Bara för att ge mig den glädjen. Som att jag inte var mig själv eller att jag såg mig utanför mig själv. När hon pratade sipprade doften av sött bubbelgum ur hennes mun. Hon hade alltid rosa hubba bubba i sin ficka i skinnjackan, det låg hubba bubba papper utspritt där hon varit. När hon log sitt sneda leende visades hennes hörntand, som i ett farligt(men även attraktivt) grin. Tatueringen som simboliserade hennes galenskap. Alice i underlandet citat. Hon levde i en värld som var som Alice i underlandet, helt obegriplig. Hon drog kulan från tungpiercingen mot insidan så ett metalliskt klickande ljud ekade genom rummet. Hon kunde göra fåniga gester, bete sig som en fullkomlig idiot och ofta säga fel saker. Men hon gjorde allt för dom hon älskade. Hennes ögonbryn var vassa och vilda, näst intill otämjda. Ögonen var skogsgröna med bruna penselstänk, men skiftar till blåa när det är molnigt. Och målandet... Hon älskade detaljer, hon brukar säga det det är detaljerna som har störst betydelse. I hennes huvud snurrade allt i ett virrvar. Lite som Galio från leauge of legends när han ultar. Ett virrvarv av glittriga spån och löv insnurrade i en orkan.. Hennes hjärta var som en sprucken spegel. Så många separata synvinklar. Sårad, skadad. Men ändå så nöjd. Nöjd för att allt som hänt lärt henne så mycket. Lärt sig nyckeln till frihet. 
Och ja, jag är tacksam, tacksam för allt. Men att känna smärta är en gåva, så man ska inte kasta bort en gåva för det är en del av friheten. En väldigt djup text, eller mest bullshit kanske men ja... jag kollade på en sorglig film som gav "nostalgi" och då blir jag sådär instängd och fundersam. 

...Ta mig bortom drömmarnas land där vi dansar i själarnas brand med en smekande hand tar vi oss mot underlandets land...