Man bygger den där muren runt sig. Virar varv efter varv runt sig själv med kedjan och låser hårt som om livet hänger på det. Neutrala reaktioner, pessimism och autopilot blir vardag. Säkert ser man lycklig ut. Tror nästan på det själv. Det sorgliga är ju om man har förmågan att förvänta sig saker av folk eller ha förhoppningar över huvud taget är i princip värdelöst. Man ska inte ha några förhoppningar. Okey, nu ska jag få detta att låta lite sundare än det betydligt gör. Jag har inga förhoppningar och försöker att inte förvänta mig något utan låter mig själv bli överraskad. 

Jag hittade en jätte bra text som någon överintelligent människa skrivit. Om att det är filmerna vi ser, böckerna vi läser, musiken vi lyssnar på och människorna vi umgås med som gör oss till dem vi är. Det var väldigt fint på något sätt. 

Haha åh jag hatar mitt liv, skrev precis en lång och seriös personliga frågor och svar lista och nästan allt bara försvann när jag publicerade det. Så smart. Kastat 30 min i sjön. Får väl skriva en ny imorn. Kanske.