Jag är totalt lost och rädd, rädd för att gå ut i mitt hjärtas krig oförberedd.  

            Nej jag vill inte kriga, allt jag vill är att fridfullt ha dig i min rosbeströdda bädd, mentalt och fysiskt avklädd. 

             Jag vet inte vad jag trott, eller vad jag borde ha gjort.

Nej allt är ovanligt och nytt, jag leds motvilligt ut med en rustning som mina demoner sytt. 

Bara kom närmare, viska mitt namn och blås bort min rädsla och tvivel som en okontrollerad damm. 

Att jag skulle vara som andra kvinnor är långt ifrån sanning, så det vanliga knepen fungerar i några korta njutfulla sekunder tills du inser att det krävs en helt annan överbemanning. 

Det var länge sedan något/någon fick mig att skriva något så twistat simpelt och överkomplex som detta, som fick mig att uttrycka min hejdlösa smärta. 

Det är inte så illa som det ser ut, det finns mer. Mer bakom min mask som sker. Men det är du som gör att jag omedvetet ler. 

Långt ifrån ett frieri, knappt snuddar vid poesi, men när våra läppar möts.. Patetiskt, men magi. Nej, på tok för cheesy. 

Vila inte ögonen på dessa ord, utan titta upp och se verkligheten som jag inte kan. Är du på riktigt, eller är du allt annat är sann? Något annat än en flickas gamla trasiga man. 

Jag vill inte ha någons rester, eller en man som inte kan artiga gester. Jag vill inte heller ha någon man som hanterar kvinno lår som en fet amerikan gör på KFC och kastar dom förbrukade runt sig, framförallt på fyllefester. 

Jag kan lura dig och tro att jag är en leksak, jag kan till och med tro på det själv ibland. Dansa sensuellt och få dig att tro att jag vill ha dina händer så som basen vibrerar mot min hud, men ta det lugnt, jag är nog rädd för att hålla din hand.

Men med dig så är det inget annat jag vill, än att dina fingrar mot min hud snuddar till. Jag vill, men min handlingsförmåga står still.

Ja, såhär är jag. 

Av mig när kvällspoesi är som mest patetisk.